Här finns en artikel av Helena Vendelson, om du vill lära dig den grundläggande genetiken för färgnedärvning.
 
Färggenetik ,eller varför det blir som det blir
 
Liten kort bakgrund om ämnet
Det var Gregor Johann Mendel (1822-1884) som genom sina experiment med att korsa olika ärtsorter var först med att formulera de lagar som reglerar hur färger nedärvs. Vid två möten i den naturhistoriska föreningen i Brünn 1865, föredrog hans sina rön som sedan publicerade som en artikel i förenings skrift. Artikeln fick inget större genomslag och Medels upptäckt förbisågs därför i mer än 35 år.
 
I början av 1900-talet var det tre herrar vid namn Hugo de Vries, Carl Correns och Erich von Tschermak som dammade av Mendels gamla fynd. Till en början tvivlade många vetenskapsmän på hans rön, men eftersom de var lätta att kopiera kunde man konstatera att de var korrekta. I och med att Mendels lagar accepterades blev han tillsammans med Darwin grunden för den moderna evolutionära läran.
 
Grundläggande genetik
De flesta vet att man får hälften av sina gener av sin mamma och hälften från sin pappa; likadant är det med de gener som styr vilken färg hunden får. När man talar om gener måste man också ha klart för sig vad begreppen fenotyp och genotyp är för något. Enkelt förklarat är fenotyp den gen som man kan se med blotta ögat; dvs. den färg hunden har. Genotypen är de gener vi inte kan se, men som spelar en stor roll när det gäller att förutse vilka färger hundens avkommor skulle kunna komma att få.
 
Färggenetik
Några färgtyper och teckningar (mönster) nedärvs med nästan helt lika gensystem hos flertalet sällskapsdjur, som exempelvis hund, kanin, möss, hamster och gerbil.
 
Arvsanlag för färger skrivs vanligtvis med olika bokstäver i alfabetet och samma bokstav förekommer alltid dubbelt, (eftersom man får en gen från mamma och en gen från pappa).
 
De olika huvudbokstavserierna är hos hund: A, B, C, D, E, G, M, P, R, S, T och W. 
Hos cocker spaniel förkommer bara: A, B, E, S och T.
 
Bokstäverna är inte bara tagna ur luften, utan de betyder något också:
 
A - har fått sitt namn, agoutigenen, av en sydamerikansk gnagare, agoutin. Den har en brun pälsfärg, med pälshåren bandade i färgerna svart, brunt och gult, som också brukar kallas för viltfärg.
 
B - genen som gör att allt svart slår om till brunt, kallas också för den bruna genen.
 
C - genen som styr om färgen (color) skall synas eller inte, albino-genen.

 

D - genen som bleker, diluterar färgen, kallas också den blå genen.
 
E - genen som gör att det gula bandet i hårstråt breder ut sig, exstension, kallas också creme eller den röda genen.
 
G - genen som ger grånande päls (grey).
 
M - styr merle och harlekin färger hos hund.
 
P - pink-eyed dilution som ändrar både päls och ögonfärg.
 
R - roangenen som ger hos vissa arter en blandning av färgade och vita pälshår.
 
S - spotted, ger vita fläckar eller fält.
 
T - tickning

 Mutationsfärger

De färggener som har förändrat sig kallas för mutationsgener och sitter på samma plats (kallas för ett lokus) som den normala genen borde ha suttit. De gener som är recessiva, vikande mot normalgenen, skrivs med liten bokstav. De gener som är dominanta mot normalgenen skriv antingen med stor bokstav, upphöjt till någon bokstav eller så skrivs normalgenen med liten bokstav.

1 färggen

rätt färgbild buffa

3 färggen

 
 
 
 
 4 färggen
 
 
 
 
 
 5 färggen
 
Hur man räknar ut vad en kombination kan producera för färger
För att kunna räkna ut vad en tänkt kombination skulle kunna producera för färger måste man först veta vilken genotyp hundarna har. Vi vet vilken fenotyp de har eftersom vi vet vad de har för färg, men hur vet man vilken genotyp hundarna har? Först och främst tar man reda på vilka färger respektive hunds föräldrar har. De har automatiskt fått en sådan gen från vardera föräldern. Nästa steg är att ta reda på om de har några avkommor sedan tidigare och vilka färger avkommorna har fått. Har en hund fått en avkomma som exempelvis har tan-markering, bär hunden garanterat på den genen eftersom det krävs två sådana gener för att markeringen ska aktiveras och bli synliga; (en från mamma och en från pappa).
 
Vad är fläckigt och vad är feltecknat?
De feltecknade valparna får oftast de vita fläckarna på följande ställen: nosen, halsen, bringan, magen, tassarna och svanstippen. Dessa valpar ska inte misstas för fläckiga valpar! Dessa vita fläckar skapas på de ställen som sist växer ihop, eller ut, när valpen utvecklas från embryo till foster. Man skulle kunna tänka sig att dessa ställen snarare saknar pigment än att de är färgade vita, men hur det förhåller sig med den saken vet jag inte. Dessa vita fläckar kan uppstå även i homogent solida linjer, dvs. sådana linjer som saknar anlaget för vita fläckar, sp, och ska således inte registreras så som fläckiga. Att korrekt registrera valparnas färg, är minst lika viktigt som att korrekt uppge vilka föräldradjuren är till valparna. Att registrera en feltecknad buff så som röd/vit, eller en övertecknad röd/vit så som buff, är att fara med osanning!
 
Fördelarna med att mixa färgerna på det här sättet, är bland annat att avelsbasen inom rasen breddas betydligt eftersom det går att göra totala utavelskombinationer, där hundar paras som inte har något gemensamt i fyra, fem generationer. Det är dessutom lättare att komplettera sina linjer, eftersom hundarna inom färggrupperingarna, ofta är släkt med varandra och därför också har samma fel och förtjänster.
 
Nackdelen att mixa in fläckigt kan vara risken att få fler feltecknade valpar, även om det alltså inte rör sig om samma gener som styr dessa två helt skilda fenomen. Erfarenheter visar att det oftast endast blir en eller ett par av valparna i en kull som blir feltecknade, medan resten blir korrekt tecknade och att felaktiga vita fläckar, lättare växer bort på svarta och black’n’tans än på buffa valpar.